jemima

Jag vandrade barfota på en stig. Den var full av småstenar och på sidorna av vägen växte högt knallgrönt gräs. Himlen var klarblå och över mig flög fiskmåsar som skrek. Solen höll på att gå ner och skapade långa skuggor av allt som den träffade med sitt ljus. Långt där borta kunde jag se havet. Det var så klarblått att det inte gick att skilja från himlens färg. De smälte samman i horisonten. I luften fanns en känsla som inte gick att förklara. Där fanns en spänning inför vad som skulle komma samtidigt som en upprymdhet och en glädje började bubbla inom mig. Jag sparkade lite lätt på en sten och den hoppade iväg några meter och varje gång den studsade på marken skapade den ett litet dammoln efter sig. När den landade log jag för mig själv. Jag förstod hur detta symboliserade mig själv. Hela bilden jag hade framför mig var som en bild av mitt liv. Stigen symboliserade just mitt liv och vägen jag gick på. Jag kunde se flera korsningar längre fram vilket betydde att jag skulle stå inför flera val om vilken väg jag skulle ta. Skuggorna som solen skapade symboliserade allt jag gömde och allt jag inte ville säga till andra. Min integritet som ibland var lite för hög. Småstenarna på stigen vittnade om alla felsteg jag tagit och alla synder jag gjort men som nu var förlåtna. Solen var ett bevis på att utan Gud är jag ingenting. Den gav mig värme, ljus och glädje på samma sätt som Gud gör. Långt där borta skymtade jag havet och det gav mig en liten glimt av att jag en dag skulle få se himlen och hur allt jag gjort nere på jorden smälte samman med Guds planer för mitt liv.