Imorse när jag kom till skolan hade jag ont i magen och var gråtfärdig. Det pga att vi igår hade avslutningsfest för vår klass med föräldrar och lärare och då insåg jag att nu är slutet faktiskt nära. Slutet på 11 år tillsammans med några av de mest fantastiska människor jag känner. Även om jag ibland är jättearg och irriterad på dem för att de kan vara jobbiga så älskar jag dem så mycket. Jag kommer verkligen sakna var och en och jag vet inte hur jag ska klara mig utan dem. Jag är så rädd för att vi ska tappa kontakten och inte ses igen förrän om typ 25 år. Jag är så rädd för att de ska försvinna ur mitt liv och att vi glömmer bort varandra. Att vi glömmer bort hur roligt vi hade, allt vi gick igenom tillsammans, alla galna tillfällen som fått oss att kikna av skratt, alla kramar, vår gemenskap och sammanhållning och att alla verkligen kan vara sig själva. Att alla glider ifrån varann så mycket att vi inte skulle känna igen varandra på stan. Att vi förändras så mycket att vi inte vill ha något med de andra att göra längre för att de tillhör vårt förflutna.
Jag får så ont i magen när jag tänker på att vi om nio dagar splittras. Såklart kommer jag att sakna var och en som personer, därför att alla är helt igenom underbara. Men allra mest kommer jag att sakna oss. Oss som grupp. För vi har gått igenom så mycket och kommit varandra så nära att det känns som att vi är som en liten familj där alla är systrar och bröder. För syskon bråkar men älskar varandra ändå. Syskon bråkar men är ändå alltid syskon. ♥♥♥
