jemima

ibland kan jag bli lite frustrerad av att allas liv verkar så perfekt. förstå mig rätt nu, jag bidrar också till det. men just hela grejen med att allt man visar upp på sociala medier är just den där välpolerade och perfekta ytan. med filter. allt ser helt perfekt ut, alla ser ut att må bra, äta gott, ha koll på det senaste modet, vara precis lagom vältränade, alltid skratta och ha kul. men, är det verkligen så? är det vad vi vill förmedla till våra vänner och familjer? att allt alltid är perfekt, att livet alltid är på topp och att allt rullar på? jag tänker speciellt på den generation som nu växer upp, hur tolkar de detta? jag tror att hela "den-perfekta-ytan-grejen" lägger en undermedveten press på att t.ex. somrarna alltid ska vara sol, bad, galet roliga gäng-häng, fantastisk mat och allt som hör därtill, medan ingen av oss känner att vi kan leva upp till det.

 

 

livet är inte perfekt, och jag tror att varenda en kan hålla med mig om det. livet är en berg-o-dalbana typ hela tiden. men varför vågar vi inte visa det? är det för att vi vill vara starka i oss själva, är för stolta och inte vågar be om hjälp? jag förstår verkligen att alla ens instagramföljare kanske inte är de som ska veta exakt allt om en och att man inte alltid mår bra, men snälla, våga åtminstone spräcka lite hål på den perfekta ytan ibland. våga vara ärlig när någon frågar hur det är. våga be om hjälp. för ensam är inte stark, och det är ofta så många fler än du tror som går igenom liknande saker som du just nu. den som vågar visa sig svag är ofta den som är starkast.

 

(ursäkta för osammanhängande inlägg, ville bara lufta mina tankar lite.)